pappabloggen.

true story.
först och främst,
för första gången i bloggen nånsin tror jag,
så vill jag tacka för finfina kommentarer! :)

för en gångs skulle börjar folket få mig att vilja
blogga mer och mer, och jag försöker verkligen!

idag har jag varit och fotat vincent.
när jag satt där, med alla andra barnen i det stora lekrummet
innan vi skulle få fotas, så började jag undra.
eller, önska.

jag önskade att vincent skulle vara typ, andra, tredje
eller fjärde barnet jag hade!
för, alla säger ju att man blir mindre beskyddande för varje
barn man får. och jag kände att jag inte kunde släppa
vincent en sekund.

de flesta andra föräldrar kom in, lämnade barnen bredvid en leksak
i lekrummet, gick in i rummet bredvid och satte sig och
drack kaffe med de andra föräldrarna.
dom kunde lika gärna gett honom ett eget papper att torka sig med,
en findus matlåda att värma själv och en mobil dom kunde ringa med
ifall dom ramlat och slagit sig. föräldrarna skulle dock inte komma om
inte ett ben brutits eller ett klädesplagg spillts ner eller gått sönder!

jag?
jag följde efter vincent, tog bort honom så fort han kom nära ett annat
barn i princip, livrädd att vincent skulle trigga det andra barnet att
slå till honom i fontanellen med den rosa vattenkannan..
när vincent ramlade och slog sig, då var jag där och höll i honom
innan han själv ens fattat att han inte stod längre.

herregud, jag längtar efter ett till.